HEJSAN hoppasn FIlijocx

2012-03-30 @ 12:11:11

Mellan Sarek och Padjelanta 
Padjelanta är det höga landet som är vackert och mjukt. Sarek är brutalt och alpint, bäst därför att balansera på gränsen. Padjelanta ligger i norra Lappland med Sarek i öster och Sulitelma i väster. Om vi börjar från norr så stiger Akka upp i ett fantastiskt majestät och gör skäl för namnet - Lapplands drottning. Ett flertal glaciärer letar sig ner från de höga massiven. Fallhöjden är stor, störst i Sverige faktiskt. Om man väljer den östliga grenen av Padjelantaleden känner man tyngden från Akkamassivets branter. Det är högt och imponerande, och med den stora forsens brus är detta sinnebilden av Lappland - höga bergen, brusande forsar och snötäckta bergssidor. Detta är sannerligen ett Mekka för fjällälskaren, allt finns här, egentligen finns det ingen anledning att gå vidare, men de flesta gör det. Kanske är det så att dämningen av Akkajaure gör att civilisationen känns nära och påtaglig. Som fjällvandrare vill man alltid tränga längre in i kärnan av orörd fjällnatur. Människans ingrepp döljs dock bättre vintertid och kan rekommenderas till den känslige naturvännen. Dämningen av Akkajaure är ett fruktansvärt ingrepp och lämnar en litet dålig smak i munnen när man passerar, men berget Akka gör att allt känns bättre igen och snön och isen döljer så mycket. Med endast en SJ-macka i magen nådde jag blodsockerfattig äntligen området nära Akkastugan. Jag hade kommit med eftermiddagsbussen till Ritsem, där mötte O och S upp, de hade varit ute på en veckotur från Katterat. En natt var det -35 C när de vaknade i tältet. S åkte hem till jobbet och O fortsatte med mig. Eftersom nätterna var aningen kylslagna bestämde vi oss för att lägga turen mittemellan Sarek och Padjelanta för att kunna ha reträttvägar till stugorna längs Padjelantaleden. Den första tältplatsen blev på lämpligt avstånd från STF-stugan. Kvällen var fin, men kall, riporna kurrade utanför tältet och en svag vind lekte i fjällbjörkarna. Akkatopparna var imponerade och en dag borde vi ta oss upp där. På OEt kokade potatismoset och vi karvade renbog och njöt av tillvaron. Med dunjackan på var det ganska behagligt, och så fanns ju alltid den varma tryggheten i sovsäcken. En bit bort såg vi folk i stugan, men vi längtade inte dit, det här är trots allt bättre, i tältet och i den övriga fjällutrustningen vilar tryggheten och fram för allt friheten. Vi kan gå vart vi vill, stanna var vi vill, blir det oväder smäller vi bara upp tältet och gör läger för natten. Det finns dock två nackdelar med tältning, pjäxorna måste i sovsäcken för att inte krympa ihop av kylan och man måste lämna sovsäcksvärmen för att börja en ny dag. Vi väcks av ripornas kurr och snart pulserar fotogenköket hemtrevligt. 5 dl saftsoppa och två portioner havregrynsgröt är en bra start på dagen. Några kåsor kaffe gör att vi vaknar till innan dagens slit börjar. Vi har siktet inställt på Kisurisstugan eller kanske längre. Vi skidar fram på vinterleden som går på motsatt sida jämfört med sommarleden. En och annan skoter bränner förbi oss men inga på skidor. Var är alla? Min ryggsäck väger grymt mycket och Os säkert mer, så jag vågar inte klaga. Säcken är överfull och tältet får spännas på locket, och jag tänker att det här är minst 37 kg. Jag tänker alltid 37 kg, det känns bättre då, det är som ett mantra jag mumlar, 37 kg, 37 kg, 37 kg. Ibland är ett osannolikt harvande i fjällen ut mål känns det som, godispausen som enda ljuspunkt. Men så dyker det upp något, den här gången dök den öppna forsen upp. Vi kan inte komma över, vi måste gå runt och vinden har tagit i, vi får spåra i den djupa snön, eftersom vi har lämnat vinterleden och skotermaskinerna bakom oss. Kutjaure breder ut sig framför oss och på andra sidan syns samevistet och någon isfiskare med tillhörande skoter syns också. Vi måste över sjön, vinden tar i och piskar snön, så att den ser krattad ut. Vi följer ett framblåst skoterspår upp i backen mot Kisurisstugan. Längre bort syns Naturvårdsverkets käppar som markerar Padjelantaleden ner mot Stalo. Vi kryssar fram i skogen och hamnar lite långt söderut och får kämpa tillbaka i vinden. Slutligen når vi det lilla stuglägret och väl inne i stugvärmen känns det bra. Vi delar stugan med en familj som verka trevlig, i den andra vinteröppna stugan huserar en arg gubbe, med Klättermusbrallor så dit går vi inte. Den lilla stugan är mysig och vi trycker i oss några påsar frystorkat och jäser och dricker kaffe. Vi språkar med den lilla familjen och knoppar därefter in, imorgon väntar Sarek och då gäller det att vara utvilad, speciellt om vinden håller i. Vinden mojnar inte under natten utan fortsätter med oförminskad styrka. Efter en rejäl frukost trotsar vi vädret och stugans härliga värme. Vi följer den gamla sommarleden och det går förvånansvärt bra, fast vinden är en aning stressande, aldrig någon lä och man blir kissnödig av kylan. Jag känner igen mig när vi kommer över krönet, jag har gått den här vägen förut fast från andra hållet och i julis värme och med myggsurr och annat som man faktiskt längtar efter så här när det blåser frisk vind och när rasterna avslutas för att vi fryser. O skidar på, medan jag kroknar en aning emellanåt, jag använder ofta inte stavarna för att den 39-kiliga säcken tynger så att de är svåra att lyfta. Kanske kunde man dumpa något. Vinden upphör inte och jag går inkapslad i min huva och mina goggles. Till slut lyckas vi hitta lä bakom en hög strandbrink eller vad det nu kan vara som döljs under snön. Att hitta lä är underbart och äntligen kan man slappna av en smula.