Jag hoppas.

Snart har halva februari gått, och det närmar sig mars månad. Det är snart bara ynka tre månader kvar tills jag tar studenten, står där med den viktiga vita mössan på huvudet, och förhoppningsvis ett betygspapper i handen som jag kan vara stolt över. Jag har aldrig haft det svårt i skolan, förutom med matten nu mot slutet. Det har alltid flytit på, och jag har aldrig riktigt behövt anstränga mig så värst mycket. Jag har alltid varit en hejare på att skjuta upp uppgifter till sista kvällen, gärna lite längre än det till och med. En dålig vana som är svår att bryta.
 
När man står där på sommarlovet och får hem betygspappret och man faktiskt blir nöjd med bokstäverna som står där, då kan man inte annat än att bli stolt. Men samtidigt får jag lite ont i magen, för andras skull. Jag har aldrig behövt kämpa, men jag har alltid haft klasskamrater som verkligen fått kämpa för att klara vissa ämnen, ibland flera. Jag har sett hur frustrerade dom varit när det inte gått som dom vill, men jag har även sett lyckan i deras ögon när de i slutändan har lyckats. Lyckan i deras ögon är ovärderlig, faktiskt. Det finns ansiktsutryck som jag aldrig kommer glömma, ögon som lyser när de inser att "jag klarade det!". Jag har aldrig kännt det så starkt, det har mest varit "Åh, kul! Men varför fick jag så bra betyg i detta?" och en fortsatt fundering över vad jag gjort för att åstadkomma det där MVG't eller A't.
 
I Högstadiet hade jag väldigt genomgående VG, något G och så rätt många MVG'n tillslut. I ettan och tvåan på gymnasiet har det rullat på nästan likadant, det är matten som svajat även här. Alla kurser som är mina karaktärsämnen, har jag så gott som A och B i. Även i de "vanliga" ämnena har jag bra betyg, lite A, B & C'n. Något D och något E. Det har varit roligt, för det mesta och jag har kännt att "detta fixar jag". I trean har jag försämrat mig mycket, vad jag känner själv. Jag har inte haft motivation till att ta tag i uppgifter, även att jag vet att jag kan klara av dom ganska lätt.
 
Men denna press, att veta att man snart måste vara färdig med ALLT. Inget får vara glömt i någon mapp på datorn, allt måst vara inlämnat och på en bra nivå. Pressen av lärarna som slänger ur sig "jag vet ju att du kan det här", "bättre kan du", "jag hade förväntat mig mer...". Det relativt nya betygssystemet som varken vi eller lärarna fortfarande verkar förstå. Alla som har förväntningar på en. Alla frågor om vad man ska göra sen, "blir det jobb?" "blir det resa?" "vart tar du vägen efter studenten?". Alla dessa saker verkar kanske inte som någon big deal egentligen, men tillsammans sätter det sig i huvudet på en stressad student. Så många krav, så många frågor, och ingen riktigt chans till att bara sätta sig ner och andas, fundera på vad man faktiskt vill. Helst ska man ha ett jobb under tiden man pluggar, gärna hålla på med någon sport också. Kanske va lite kreativ på ett hörn också. Men vi måste få tid till att bara va, bara få andas och släppa allt. För att kunna stå där på studentdagen med ett betyg att vara stolt över. Ett betyg som faktiskt är rättvist till vad vi kan, och vad vi har i hjärna och hjärta. Inte ett betyg som känns påtvingat, som vi har fått spy upp som galla utan att vi velat det. Skolan måste börja handla mer om viljan att lära sig, viljan att utvecklas och viljan att växa som människa. Vi ska inte behöva skriva uppgift efter uppgift om saker som vi glömmer efter en vecka, som vi läst om bara för att göra en uppgift om det.
 
Jag hoppas att det svenska skolsystemet kommer att förbättras, och att studenter i framtiden ska stå där och se på sitt betyg som något mer än ett kvitto på inlämnade uppgifter. Mer som ett kvitto för ett lärande som man själv har uppskattat och utvecklats av. Jag hoppas att det svenska skolsystemet ser mer och mer till individen och inte den stora gruppen. Jag hoppas att skolan ska bli något roligt för alla. Jag hoppas, för våra kommande generationers skull.